Evakuering, halv hjärtattack och en näst intill stendöd bil mitt ute i ingenstans

Jag och Elli tänkte ta oss en lite lugnare helg för en gångs skull, inga stora rullande bollar ner för kullar, inga krigsdanser, inga rädda-världen äventyr. Bara en lugn helg, se underbar natur, ha en rolig roadtrip, vila upp oss lite. Det blev inte riktigt så... (Som ni säkert förstod ifrån rubriken).

Bäst att ta det från början. Det var äntligen fredag och denna helgen hade vi bestämt oss för att åka (hela vägen) till New Plymouth. För en gångs skull så var det jag som skulle köra:) Antagligen det längsta jag kört sen jag tog körkort.. Tror det blev runt 700 km eller något, men det var kul att få köra lite med eftersom det alltid är Elli som kör annars:) Som vanligt har vi alltid kul när vi är på roadtrip och det händer alltid något som vi inte riktigt räknat med. Självklart stannar vi ju lite överallt för att ta både fina bilder på naturen men även flummiga bilder på oss. Bilisterna som körde förbi oss när vi var vid stranden undrade nog var det var för några tokstollar som stod och dansade som en indian framför havet... Kul hade vi i alla fall! Detta var ett av våra första stopp, en väldigt vacker, svart strand, med lite klippor runt och annat intressant. Stannade ett tag och bara njöt av lukten, lugnet och naturen. I alla fall så fortsätte vi vår lilla roadtrip och någonstans på väg mot new Plymouth så upptäcker vi att hela vägen är full av kossor. Inte bara en eller två, utan en hel hjord med kanske tjugo kossor! Vi blev så fulla i skratt så vi var självklart tvungna att ta lite kort på detta trevliga möte på vägen. Dom traskade runt i sin egna lilla takt och där stod vi och väntade. När dom gick förbi bilen så kändes det som att dom tittade lite väl mycket på oss, kanske var det för att vi spelade julmusik (radion funkade inte), eller så var det för att dom tyckte att vi stod i vägen.. Hur som helst så kom vi i alla fall därifrån efter ett tag, och lite senare så upptäcker vi en skylt som ska leda mot ett vattenfall som lät häftigt. Vi bestämde oss för att köra ditåt och vägen dit visade sig vara en riktig mardröm. Har nog aldrig sett en sämre väg och då har vi ändå kört omkring lite överallt här på NZ. Det var kringelikrokar, hål, grusväg, berg med fallande stenar, vägar som är så smala att man inte kan mötas (vilket jag självklart fick hela tiden, mötande bilar). Vad som inte gjorde det bättre var att en bit ner för denna hemska väg så lyser varningslampan för dåligt med bensin upp. Vi tänkte att det borde vara okej eftersom det skulle vara max 30 km till vattenfallet, så vi körde vidare... Efter ca 50 km senare kom vi äntligen fram till parkeringen vid vattenfallet och det är STÄNGT. Idioterna har stängt av alla vägar som leder till vattenfallet för att det gick över privatland och tydligen hade dom någon lammvallning den här tiden på året. Kan ju säga att det slank ur ett par antal fula ord ur våra munnar, så om vi kämpat för att komma dit. Knappt någon bensin kvar i tanken och nu var det alltså dags att ta sig UPP för samma väg igen. Uppförsbacke, kass väg och ingen bensin. Kalas tänkte vi... Det enda positiva med att vi körde ner för den vägen var att vi i alla fall såg två fria papegojor, dom var jättesöta! Vet inte hur, men vi lyckades ta oss upp utan att bilen dog och började köra mot vägen till New Plymouth igen i förhoppning att snart stöta på en bensinmack. Tji fick vi. Nya Zeeland är tydligen inga stora fan av att ha bensinmackar lite överallt... Efter x antal kilometer (väldigt lång tid) så lyckas vi tillslut hitta en station och kunde fylla på bilen! Vi kom fram till New Plymouth, käkade lite och gick runt på stan.
På kvällen så gick vi längst stranden och såg en av de vackraste solnedgångar jag någonsin sett! Helt otroligt hur det kan se ut! Vi kikade runt på lite andra fina ställen i staden och gick tillbaka till vårt hostel. Vi hade tur som fick ett annat rum tillslut, för rummet vi skulle bo i såg ut som en svinstia tack vare några franska idioter som tydligen inte lärt sig att man inte lägger sin skit överallt... Slutade med att vi fick ett eget rum med eget badrum och allt, riktigt mysigt. När det väl var dags att sova efter lite tjejprat och vin på balkogen, så blev det inte riktigt som vi tänkt oss. Helt plötsligt så börjar det tjuta i taket och inte ett litet pip, nu pratar vi om blödande-öron-högt tjut. Yrvakna så fattar vi ingenting vad som händer och öppnar dörren för att se vad som pågår. Ägarna säger åt oss att gå tillbaka till våra rum, vilket vi gjorde. Strax efter så sätter det igång igen för att sedan tysta några minuter efter. Detta hände om och om igen, vilket gjorde det otroligt svårt att somna. Efter några timmar så börjar det tjuta igen, men denna gång ett annat tjut och sedan kommer det upp en röst i högtalarna som säger något i stil med "Evacuate immediately! Please go to the nearest exit. Evacuate immediately!"  Man blir  ju ganska nervös att kanske brinner på riktigt så var bara att rusa ut, utan skor och utan BH (hade jackan över, vill ju inte blotta mig totalt). Så där stod vi mitt på gatan, ca tjugo personer från vårt hostel klockan tre på natten och ser ut som små troll allihopa. Personerna som kom ut från krogen bredvid tyckte naturligtvis att detta var väldigt underhållande... Efter kanske en kvart-tjugo minuter senare får vi gå tillbaka igen men alarmet gick igång hela tiden i ett par sekunder innan någon hann stänga av det... Så blev väl kanske två timmars sömn eller så den natten...
Dagen efter var det dags att åka runt och kolla lite andra sevärdheter i närheten, vi var bland annat i en fin park som även hade ett litet gratis zoo, vi såg en vacker bro och sedan åkte vi till ett ställe där man kan se Mount Taranaki väldigt bra. Tog även en av promenaderna i närheten där man befinner sig väldigt högt upp över marken och kan se berget ännu bättre. Supermysigt! Vad som inte var lika mysigt var när vi trodde att vi skulle dö... Sitter i bilen och kollar på kartan om vart vi ska åka och helt plötsligt så kommer det någon och slår på framrutan med något svart, sen häller han någon konstig vätska över hela rutan och min första tanke var att han häller tändvätska på bilen och nu ska elda upp oss... halv hjärtattack där ska jag säga.. Visar sig sen att han TVÄTTAR vår ruta utan att vi ens bett honom och sedan förväntar sig att få betalt för det. Som att vi tänker betala någon som halv skrämt ihjäl oss? Dessutom hade vi inga cash på oss så kunde inte ge honom något ändå. Sur och muttrande försvinner han därifrån och ger oss en konstig blick.. Vi bestämde oss för att dra oss vidare någon annanstans, för att hitta lite bättre platser. När klockan slog sex och regnet kom så bestämde vi oss för att börja dra oss hem eftersom det ändå tar tre timmar minst. Självklart glömmer vi ju bort att Nya Zeeland inte är några fans av bensinmackar så hamnade vi i samma sits igen, denna gången ännu värre.. Bensinlampan lyser och vi tänker att det borde ju komma en bensinstation inom de närmsta 60 kilometrarna eller så, för då borde vi klara oss. Tji fick vi igen. Vi kör på och på och ingenstans dyker det upp en mack. Inte blir det bättre av att regnet bara smattrar ner och det är otroligt mörkt ute och Elli börjar berätta skräckhistorier om saker som hänt när tjejer blivit fast med bilen mitt ute i ingenstans... Efter kanske 60 kilometer får vi syn på en skylt för en bensinstationen, vi andas ut och tänker att halleluja vi är räddare. Men nej, den är självklart stängd... Ett halvt nervsammanbrott senare så fick jag fortsätta köra och ser hur pilen sjunker UNDER det lägsta strecket, jag känner hur gaspedalen inte riktigt vill funka och hur bilen sakta men säkert håller på och dör.. Jag kör och kör och kör och bara hoppas att bilen inte ska dö där, mitt ute i ingenstans, med alla potentiella seriemördare som kanske eller kanske inte existerar i skogarna. Efter kanske 80-90km senare så får vi tillslut tag på en bensinstation. Vi var så lyckliga så vi festade med att äta våra lollipopkakor på vägen hem.
När jag läser det här nu så låter det faktiskt väldigt tråkigt, tvivlar på att någon orkar läsa alltihopa.. Men faktum var att det faktiskt var en väldigt spännande resa trots allt och detta bevisar ju bara en gång för alla att vi faktiskt klarar allt, eller hur?;)
Tänkte jag slänger in ett par bilder med för att liva upp detta trista inlägg! :)

 
 
 
 
Kosse-kompisar!

Black beach

Three sisters
 
 
 
 

Brooklands park & Zoo

Look at those Eyes...

Mt Taranaki
Puss & kram skumbanan!

 



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

louisesadventure.blogg.se

Hejsan! Jag heter Louise och är 21 år gammal. Jag befinner mig just nu på andra sidan jorden för att förverkliga min dröm som au-pair. Min bostadsplats för det närmsta året är alltså i Nya Zeeland och det är på denna bloggen som jag kommer att skriva om vad som händer i mitt liv när jag är här, upp och ner från er där hemma.

RSS 2.0